Moral
Om Gud inte existerar finns det ingen objektiv mening med livet, och inte heller något som är objektivt gott eller ont. Vi kan ställa upp argumentet på följande sätt:
Premiss 1: Om Gud inte existerar finns det inte heller någon objektiv moral.
Premiss 2: Gud existerar inte
Slutsats: Det finns ingen objektiv moral.
Objektiv moral syftar här på att något är moraliskt rätt eller fel, oberoende av mänskliga åsikter och kulturella normer.
Den första premissen gör gällande att om Gud inte existerar så finns det enbart subjektiva åsikter och mänskliga påhitt, det vill säga ren godtycklighet. Detta gäller även filosofiska idéer om moral, såsom utilitarism och humanism.
Om allt liv på jorden är resultatet av en blind, slumpmässig och meningslös evolution finns inget sådant som gott eller ont, utan bara DNA som råkar bete sig på ett visst sätt.
Fanns gott och ont innan människorna befolkade jorden? Kan vi till exempel säga att en vulkan var ond eller att den gjorde fel när den fick ett utbrott? Är det moraliskt förkastligt att en räv äter en mus, eller att ett löv att faller till marken? Var det moraliskt förkastligt att celler delades? Jag tror att vi är överens om att dessa handlingar varken kan betraktas som goda eller onda.
Någon kanske invänder att djur och natur saknar fri vilja och att de därför inte kan agera moraliskt, men det är just det som är poängen: enligt den ateistiska livsåskådningen är det människan som har uppfunnit begreppen gott och ont. Innan människan satte ord på dessa idéer, existerade de inte. De är sociala konstruktioner, liksom nationsgränser, pengar eller mode. Vad är då den verkliga skillnaden mellan ett löv som faller till marken och en människa som mördar ett barn? Om moralen är ett mänskligt påfund, finns det ingen objektiv skillnad. Vi tycker bara att det är fel att mörda barn.
En del ateister försöker skilja mellan moralens ontologi (i det här fallet: finns det moraliska sanningar, oberoende av människan) och moraliskt handlande (vad människor gör). De påstår att man inte behöver en moralisk ontologi för att vara en god människa. En person kan till exempel vara empatisk och hjälpsam utan att tro på Gud. Svaret på denna invändning är att de utgår från att det finns handlingar som är goda, trots att det är just det som diskuteras. Vem har sagt att det är moraliskt att vara empatisk?
Om svaret är att en viss filosofisk inriktning, som humanism, gör gällande att empati är bra för att det maximerar välbefinnande, så har man bara flyttat problemet. Hur har ”maximalt välbefinnande” blivit den objektiva måttstocken för moral? En annan filosofi skulle kunna hävda att maximal individuell styrka eller gruppens överlevnad är det högsta goda, även om det orsakar lidande för vissa människor. Utan en extern, icke-mänsklig auktoritet blir valet mellan dessa ”högsta goda” en fråga om mänskliga preferenser, inte objektiva sanningar. Det blir en tävling mellan olika mänskliga idéer.
Är moralen naturlig eller övernaturlig?
En annan invändning är att empati har utvecklats för att gruppen ska kunna överleva. Moralen betraktas då som en del av människans natur. Om vi känner att något är bra, betyder det också att det måste vara bra. En grupp människor som hjälper varandra har nämligen större chans att överleva än en grupp som inte gör det. Även om vi utgår från att detta är sant så är det bara en beskrivning av hur något är. Det säger ingenting om huruvida man bör vara empatisk. Att något är bra för gruppens överlevnad säger ingenting om att det också skulle vara moraliskt bra. Om vi antar att empati mellan medlemmarna i en kriminell gruppering är bra för gruppens överlevnad, betyder det då också att det är moraliskt bra att gruppen överlever och kan fortsätta med att terrorisera sin omgivning?
Att vi har en drift att agera på ett visst sätt säger ingenting om huruvida impulsen är bra eller dålig. Vi kan bara konstatera att den är där. Men om vi däremot säger att Gud har rustat oss med en medfödd moral, ja då är moralen övernaturlig och objektiv.
Frånvaron av objektiv moral är inte ett argument för Guds existens
Argumentet om objektiv moral är inte ett argument för Guds existens, utan snarare en brutal påminnelse till ateisterna om var deras egen tro leder dem. Man kan inte vara ateist och samtidigt argumentera för att det finns ondska i världen. Att förneka Gud och samtidigt klaga på att religiösa människor är onda är intellektuellt ohederligt.
Ändå ser vi hur ateister håller föreläsningar med titlar som: ”Kan man vara en god människa, utan att tro på Gud?” Svaret på denna fråga är självklart nej. Om Gud inte existerar finns det inte heller objektiv godhet eller ondska. Man kan varken vara god eller ond om man är ateist, man kan bara existera i en tillvaro utan objektiv mening och moral.
Ateister anklagar ofta religion för att ligga bakom mycket av lidandet i världen. Det är då underförstått att det är ondskefullt och moraliskt förkastligt att orsaka lidande, men detta går ju tvärt emot deras egen tro! En sann ateist kan inte anklaga någon för att vara ond eller göra fel, men trots detta är det just dessa människor som är moraliskt indignerade när de talar om religion. Den som har läst någon av Richard Dawkins texter kan själv se att han är fylld av raseri och hat mot troende människor. Det är som om att han upplever att de troende verkligen gör fel, fastän hans egen tro insisterar på att det inte finns rätt eller fel.
Ateister river moralens grund, men envisas trots detta med att använda moraliska argument när de debatterar. Alla samtal med en ateist eller en agnostiker bör därför inledas med en diskussion om deras moraliska ståndpunkt.